Janne Söderman, som sedan tre år bor permanent i ett nytt hus på sin gamla sommarstugetomt, Mörbyvägen 36. Han minns:


Vi flyttade hit 1948, när jag var nio år. Då fanns fyra bondgårdar i och runt om byn. Det var Berga, som ju fortfarande finns kvar, liksom Fågelängen. Inne i byn fanns Mörby gård och Mörby prästgård. Alla hade ladugårdar, kor och hästar.


Mörby gård drevs av Tommy Fröbergs (bor numera på Mörbyvägen 53) morfar och mormor, Karin och Einar Eriksson. Deras hus låg ungefär där Tommy Fröberg nu har sitt garage, bakom brevlådorna där asfalten tar slut. Mörby gård - huset är rivet, liksom ladugården som låg mitt emot nuvarande Mörbyvägen 48 . Logen är delvis kvar på samma ställe. Man kan se den gamla ladugårdsgrunden. Där ”arbetade” jag som grabb bland annat med att fösa ut korna på bete. Karin sa att jag var deras ”ladugårdsförman”.


Jag fick också stå på kvällarna och mäta upp mjölk till de grannar som handlade av Einar och Karin. Nu kan jag tänka att det nog var si och så med hygienen, flugor och så. Mjölken hölls kall med is som hämtades från en isstack vid Lindö, vid viken strax bortom nuvarande Lindö tunnel när man kommer från vårt håll. Is höggs upp ur viken på vintern och förvarades hela sommaren under sågspån. Mjölkkällaren är kvar i form av en stenkällare mitt emot Mörbyvägen 48. Svinhuset, där man hade både grisar och höns, låg mitt i kurvan.


I Karins och Einars hus bodde också Karins föräldrar. Karins mamma var sjuk under hela min barndom. Jag vet inte vilken sjukdom hon hade, men hon låg mest till sängs.


Karins pappa, ”Gubben” Lindgren, var ett riktigt original. Han svor vartannat eller vart tredje ord. Var det inte ”Detta djävla regniga sommarväder!” så var det ”Ett förbannat solsken som bränner sönder allting!” Han var oerhört snäll mot oss barn, Bl a lekte vi kurragömma i höhässjorna.


Karins bror Erik Lindgren arrenderade ett tag prästgården men byggde så småningom ett eget hus, nuvarande Mörbyvägen 8.


Min familj bodde i Bromma, på Broderivägen i Åkeshov och mamma arbetade på Konsum där. Pappa, som arbetade åt Stockholms stad, hade hört talas om Mörbyområdet och ville köpa en tomt här, men det tog tid att få bygglov så vårt först hus var ett svartbygge uppe i backen, bakom vårt nuvarande hus. Det var bara ett rum och kök, så det var ganska trångt. Där bodde mamma, pappa, min lillebror Curt och jag på somrarna.


Vår granne Erik Lindgrens kompis Widlund kom så småningom in i byggnadsnämnden. Han skakade på huvudet när han cyklade förbi svartbygget men när pappa bjudit honom på en snaps blev det lugnt.


Det var Erik Lindgren och Widlund, jag minns inte vad han hette i förnamn, som byggde om Tingsgårdens före detta stall till ett bostadshus. Det är det röda huset som ligger mellan Tingsgården och sjön.


Huset flyttades så småningom ner på den nuvarande tomten, men en gammal källare och mycket skräp ligger kvar i backen. Det fanns ju ingen ordentlig sophämtning då så konservburkar och gamla spisringar fick försvinna i jorden. Det huset som flyttades var det som vi rev när vi byggde nytt för några år sedan. Då hade det varit min familjs sommarhus i nästan hela mitt liv. Allt som växer här har min familj planterat. Runt huset låg bara åkermark tidigare. Min faster och farbror hade också en sommarstuga där bikuporna står nu, snett emot Mörbyvägen 41.


Det var nog lite si och så med ordningen i Stockholms stad, det asfalterades och flyttades saker på ett inte helt regelrätt sätt. Bland annat hade vi ett uthus som tillhört staden och som pappa ”tagit hand om”. Faktum är att pappa satt en månad på Svartsjö tvångsarbetsanstalt. Det var 1949 och han hade åkt fast för rattfylla och olovlig körning, fast han inte hade körkort och fast det inte ens var han som körde bilen …


Det var antagligen något mygellass som han och en kompis skulle köra ut när de hamnade i diket. Kompisen, som var chaufför till professionen och hade körkort, var inte heller helt nykter och för att kompisen inte skulle förlora körkortet - och jobbet - tog pappa på sig ansvaret.


Prästgården arrenderades av Karins och Einars son Sigge. Han hade 4-5 kor och en häst. Där ”arbetade” min bror Curt och hans kompis Lasse Ljung.


Jag tillbringade massor av tid hos tant Karin och farbror Einar på Mörby gård, det kändes som att jag tillhörde den familjen. Jag var alltid med när det var ”Karin-kaffe” den 2 augusti, för att fira Karins namnsdag. Så småningom flyttade herrekiperingsfamiljen Sörman in i prästgården. Där bjöds på ”Per-kaffe”, den 1 augusti, för att fira pappa Per Sörmans namnsdag, men dit bjöds jag inte in. Men mamma och Ingrid Sörman hade mycket kontakt, plockade bär hos varandra och umgicks.


Familjen Sörman arrenderade prästgården och bodde där hela somrarna. Birgitta Sörman-Nilsson, som nu bor i grannhuset på Mörbyvägen 56, var yngsta systern i den familjen. Min mamma, som ju jobbade på Konsum i Åkeshov, fick ofta åka med ”herr Sörman” när han skulle till jobbet i herrekiperingen på St Eriksgatan, för han hade bil. Man pratade ju så på den tiden, ”fru Söderman” och ”herr Sörman”.


Annars var det inte många som hade bil. Telefon hade vi inte heller, så när folk kom på besök - och det var ofta på söndagarna – fick man vara beredd att bjuda. De blåa bussarna från Mälaröarnas Omnibussaktiebolag utgick från Kronobergsparken och stannade till vid Brommaplan. Där klev min familj på.


På söndagsmorgnarna gick 17-18 bussar i samma tur. Vid Svanhagen delades busslinjerna upp, men förbi Mörbyvägen kom 17-18 bussar varje söndagsmorgon. En blå busskur från den tiden står fortfarande kvar vid vägen mot Stenhamra.


Barnbyn Skå var ju granne och ibland träffade vi ungdomarna därifrån. Jag minns en kväll när min kompis Lasse Ljung och jag var ute och körde. Jag hade moped och han en lätt motorcykel. Vi var kanske 15-16 år.


Vi träffade två tjejer från barnbyn och följde med dem hem. När vi kom fram kom deras husfar ut, gapade och skrek och skällde. Tjejerna hade kommit hem för sent. Den ena tjejen fick en rungande örfil och sedan flög mannen på Lasse och krävde att få se hans körkort. Det hade Lasse inte med sig, och då beslagtog karlen helt enkelt motorcykeln. Vi var jätterädda och vågade inget säga. Nu har jag tänkt att han inte hade rätt att ge sig på oss, men vi var skraja och började gå hemåt. Då kom tjejerna utspringade ur skogen, de hade stuckit igen. Vi undrade hur de vågade men då sa de att ”om man sticker en gång till tror de att man rymt och då är de snälla när de hittar oss.”


Annars var det bra på barnbyn. Jag spelade fotboll i Skås pojklag hela somrarna och vi mötte ofta grabbar från barnbyn och ungdomsvårdsskolan Hammargården. Det var trevligt och vi fick saft och bullar efter matcherna. Ungarna på barnbyn var ju inte riktiga ligister utan hade kommit dit för att de hade det jobbigt hemma.


Jag hjälpte ju farbror Einar och tant Karin med korna och ofta ledde vi ut dem på färskt bete på morgonen. För att korna inte skulle äta för mycket och få ont i magen av det färska fodret tjudrade vi dem med en kätting vid en stolpe i marken. En morgon när vi kom ut med korna var alla stolparna och kättingarna borta. Alla misstänkte genast barnby-ungarna. Vi fick en kopia av kvittot på stolparna och kättingen utskickat med bussen och sedan gick farbror Einar med det till Gustav Jonsson på Skå. Han halade upp plånboken och betalade, utan snack. Några veckor senare hittade vi alltihop bakom en sten i skogen, men det berättade vi aldrig för Gustav Jonsson.


I den nuvarande ”plastfabriken”, på Mörbyvägen 26, låg Artfilms studio där man bland annat spelade in Astrid Lindgren-filmerna. Jag känner igen farbror Einars häst och vagn på Sjöbrisvägen i en av Pippi-filmerna och tant Karins bondkök på Saltkråkan. Tjorvens hund Båtsman höll också ofta till här.


//Berättat för Karin Alfredsson och Mia Hedelius