INLÅST PÅ SVARTSJÖLANDET av Karin Alfredsson



Svartsjö tvångsarbetsanstalt


Fakta


Svartsjö rokokoslott byggdes på 1730-talet som ett jaktslott åt Gustav III:s mamma, drottning Ulrika Eleonora. På 1500-talet fanns en stor renässansborg på samma plats. Den byggdes av Gustav Vasa och hans söner, men redan Magnus Ladulås hade på 1200-talet en stor gård på Svartsjö.

Efter Ulrika Eleonoras död övergavs slottet men öppnades 1891 som tvångsarbetsanstalt.

1855 hade en ny lösdriverilag antagits där den som ”stryker omkring utan att söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet” av länsstyrelsen kunde dömas till tvångsarbete.

Tidigare hade man blandat olika typer av intagna vilket ledde till problem. 1890 klagades från Landskronaanstalten över att det i logementen ”pratades och skämtades, disputerades och kivades om mångahanda ting. Göteborgske dagdrivare med ett argt och intrigant sinnelag höllo troget ihop med de mera godmodige och lättsinnige stockholmarne, under det att landsbygdens folk i allmänhet intogo en mer passiv och neutral hållning.”

Nu skulle blandningen upphöra. Till Svartsjö skickades äldre, fullt arbetsföra manliga tvångsarbetare. De sattes att bryta och hugga granit i det närbelägna stenbrottet (dagbrottet ligger i närheten av dagens Färingsöanstalt).

De 337 fångarna placerades i början i ”nattceller”, en sorts små burar i två våningar.

Den stora centralsalongen tapetserades med moraliskt uppbyggliga sentenser, som:


• Bättre sträva med två getter och stråtäckt tak; det är ej så tungt som att tigga.


• Vänj ej din mun vid svordomar och missbruka icke den Heliges namn med dina läppar.


Stenbrytningen ersattes snart av lantarbete och Svartsjö sågs som en modern mönsteranstalt. De tvångsarbetsdömda blev allt färre och Svartsjös intagna bestod under en period främst av alkoholister och psykiskt sjuka män. För att klara av att driva den stora jordbruksfastigheten började man ta emot vanliga straffångar. 1951 hade den produktiva anstalten 19 hästar, 7 föl, 154 nötkreatur och 131 svin och man kunde sälja 148 600 kg höstvete, 55 000 kg potatis och 378 987 liter mjölk. Under 1940-talet växte kritiken mot den inhumana behandlingen av fångarna. Vid våldsamma upplopp bröt de intagna sönder all inredning och kastade ut den på borggården. 1950 byggdes cellerna om, blev större och fick riktiga dörrar, men det blev allt mer tydligt att slottet var hopplöst omodernt.

Lösdriverilagen avskaffade 1965. Den 12 maj 1966 stängdes Svartsjö slott.

Idag är slottet renoverat à la 1700-tal och kan hyras för fester och uppträdanden.


Att vara intagen på 1890-talet


”Tvångsarbetarens dag började klockan 5. Först skulle han städa sin cell, vilkens möblemang bestod av en säng och en trebent stol. Om någon var sjuk eller önskade samtal med en tjänsteman, hade han att anmäla detta. Så följde frukost och korum, varefter utmarsch till arbete skedde kl 6. Med en timmes rast varade detta till kl 12, därpå följde middag och rast till kl 13.30 samt med en halvtimmes rast, åter arbete till kl 20. Efter korum och aftonmåltid var dagen slut.

Nattetid voro tvångsarbetarna inneslutna i cell. Om dagen stodo de under ständig uppsikt och skulle så vitt möjligt hållas isolerade från varandra …

Jämte arbete och fast disciplin tillmättes även religiös och etisk påverkan stor betydelse. Därför stadgades skyldighet för de intagna att närvara vid de dagliga morgon- och aftonbönerna samt vid söndagens högmässa …

De tvångsarbetare som voro under 35 år och ej genomgått fullständig folkskola, voro pliktiga att deltaga i skolan, där undervisning meddelades i de vanliga skolämnena under 10-15 timmar per vecka. Slutligen fanns där ett bibliotek där de intagna kunde få låna böcker till uppbyggelse och förströelse. Året 1893 bestod detta av 204 arbeten med religiöst, 40 med historiskt, 25 med geografiskt och naturvetenskapligt och 15 med blandat innehåll. Bland de senare märktes verk av Tegnér, Runeberg, Topelius, Starbäck och Bäckström.”


Att vara personal på 1890-talet


”Instruktionen föreskrev att tvångsarbetarna vid marsch till och från arbetsplatsen skulle gå en och en bakom varandra med några stegs mellanrum. Under arbetet fingo de ej tala med kamraterna, ej heller lämna sin plats. Om en med utearbete sysselsatt man t ex behövde besöka bekvämlighetsinrättning, och sådan ej fanns i närheten, skulle vakthavande konstapeln avbryta arbetet och med hela laget marschera till närmaste toalett, utanför vilken alla måste vänta, medan vederbörande uträttade sitt behov.

Skjulet för stenhuggarna var indelat i 80 avbalkningar, en för var arbetare. Instruktörer och vaktpersponal gingo omkring bland karlarna, och på en på planket uppsatt gångbana patrullerade beväpnade vakter. Vid s.k. gårdgång – promenad – skulle tillses att de intagna gingo på ett led med 4-6 stegs avstånd från varandra runt borggården. Under fritid måste de uppehålla sig i sina nattceller eller sitta i dörröppningarna, där de fingo bättre ljus vid läsning, men de fingo ej samtala med varandra.

Avsikten med alla dessa rigorösa bestämmelser var dels att hindra menlig påverkan mellan de intagna, dels att minska risken för rymning. Det var väl den sistnämnda synpunkten som låg bakom en om en viss misstro vittnande order: ”Till de civila tjänstemännen (pastorn, doktorn och kamreren) får vaktkonstapel icke lämna ifrån sig sina nycklar, utan vaktkonstapel skall själv såväl öppna som stränga efter dessa tjänstemän.”


Källor: Statens Fastighetsverk

C.C. Sjödén: Statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö (1952)



Barnbyn Skå


Faktaruta


Debatten om ”vanartiga” barn tog ny fart i början av 1940-talet. De skyddshem där skolkande, snattande och våldsamma barn från problemfamiljer placerades hade avslöjats som eländiga förvaringsplatser där bestraffningar och ren sadism tillhörde vardagen.

Barnen var inte elaka, de var sjuka, hävdade bland andra läkaren Gustav Jonsson.

När Skå Edeby, ett ”barnhem för nervösa och psykopatiska barn” öppnades 1947 blev Gustav Jonsson dess förste överläkare. Han kom att stanna i barnbyn till sin pensionering 1972, i medvind och – ofta - våldsam storm. ”Skå-Gustav” blev symbolen för en helt ny syn på barnuppfostran. Istället för med straff och aga skulle barnen mötas med förståelse, terapi och oreserverad kärlek.

I sin skrift ”ABC på barnbyn” (1948) välkomnar Gustav Jonsson nyanländ personal:

”Välkommen! Detta välkommen möter dig från oss vuxna på byn. Inte från barnen. För flertalet av våra barn är du en misstänkt figur. Från dem kommer du att möta öppet hån och dold misstro. Du kommer att få höra hälsningsorden: ’Vad är du för en djävla käring? Vad är det där för en gubbdjävel?’ Och det är så sant som det är sagt. Du är en djävla käring eller en gubbdjävel. Dessa barn har sina skäl att säga så …”

Med facit i hand säger många att det humanistiska budskapet var barnbyns och Gustav Jonssons främsta bidrag till utvecklingen. Behandlingsmetoderna har både kritiserats och berömts. I de nio barnstugorna bodde barnen, till en början enbart pojkar, tillsammans med en ”husfar” och en ”husmor”. Tanken var att husen skulle vara en familj där husföräldrarna, till skillnad från barnens biologiska föräldrar, var stabila och pålitliga. Och aldrig slogs.

Även om det inte alltid fungerade så väl – både personal- och barnomsättningen var stor – är det många Skåbarn som minns Skåtiden som den period när de för första gången kunde lita på en vuxen.

Barnbyns behandlingsmetoder förändrades över åren. Man började ta emot flickor, yngre barn ersattes med äldre och så småningom välkomnades även föräldrar. Efter Gustav Jonssons pensionering tog barnbyn enbart emot familjer. När kommunerna så småningom tyckte det var för dyrt att skicka hela familjer till Skå lades barnbyn ner 2005.

Idag står många av barnstugorna tomma medan andra hus bebos av före detta anställda. Stockholms stad äger området och en försäljning är på gång.


Att vara intagen på 1940-talet


Radioreportern Gunnar Helén (blivande folkpartiledare) på besök på Barnbyn Skå 1949 intervjuar Skåpojkarna Bosse, Olle och Hasse:


– Jag kom hit för att min mamma hade var i huvet och inte orkade med mig och jag gick och snattade på EPA, och så en dag sa mamma att nu så tål jag inte det här längre så du får nog åka ut. Och då körde pappa mig hit i en slakteribil, ifrån slakthuset i Enskede, och då kom jag hit ut. De första dagarna här tyckte jag det var tråkigt, grinade och ställde mig in hos Gustav och Svenne och så…

Tyckte dom andra att du var larvig då?

– Ja, det tyckte dom förstås och då så ändrade jag på mig så nu så tycker dom om mig, varenda grabb tror jag.

Men du Bosse, att ni tyckte det var dumt att busa och snatta och så, det har väl kommit först så småningom?

– Jaa, man lärde ju sig hemma, utav andra och så. Och varför jag kom hit, det var för att jag gick och snattade, och det inte gick bra i skolan, jag skolkade när jag gick i första klass. Och sedan dess har jag gått och snott i fickorna i skolan, och så åkte jag ju fast. Jag visste ju inte… jag förstod ju att det inte var något som man tjänade på i alla fall.

Nu låter ni väldans snälla alla tre, men ni busar rätt tappert ibland?

– Jaa, det gör vi.

Ni har aldrig slagit sönder en fönsterruta?

– Joorå.

Varför pangar man doror då, som det heter?

– Ja, det gör man för man tycker det är kul. Man får ju betala det sen också.

Men det är väl inte kul?

– Nehej, men det är det att det är kul under tiden man pangar.

Vad är det som är kul`?

– Jaa, när man pangar en dora tycker man det ju är kul, på sätt och vis, att reta dom andra.

– Jo, det är kul att när man hör det där kraschet, sen kommer husmor och husfar upp och tittar på det där, och så springer dom efter en och det tycker jag är kul. Att bli jagad tycker jag är buskul.


Att vara personal på 1940-talet


”På golvet höll Arne på att strypa Erik. Jag skilde dem. Arne blev ursinnig och skrek att Erik stulit hans segelbåt. ”Jag ska döda honom, den djäveln.” Arne sprang ut och skulle springa därifrån, kastade sten mot köksfönstret när han fick se mig där. Jag gick ut på trappan varvid han kastade direkt på mig…. Jag sprang efter honom och bar in honom. Han gjorde ursinnigt motstånd. Satte mig med honom i knät… Jag höll honom och försökte lugna honom, strök honom över håret. Hans raseri tilltog, han skrek gällare och gällare. Fortsatte omkring 20 min. Han bet mig hårt vart han kom åt och slet mig i håret. Till slut slet han sig loss och kastade sig på golvet, ålade sig efter mig för att bita mig i fötterna. Tuggade fradga. Vi låg på golvet ett tag och jag höll i honom.”

Husfar Gunnar Västberg i en journalanteckning från 1948. Pojken Arne är vid tillfället i 11-årsåldern. Citatet hämtat ur Kerstin Vinterheds bok ”Gustav Jonsson på Skå. En epok i svensk barnavård” (1977)


Gustav Jonsson i radiointervjun 1949:

- Det som gör att man härdar ut, det är ju det att man kan se på de grabbar och flickor som vi har här att de faktiskt blir bättre.

– I början kommer de hit, och de busar och de är besvärliga. Visst blir man irriterad och visst är det tröstlöst. Här slås det sönder fönsterrutor och visst skriker dom och svär och visst knycker dom av oss, och det är många stunder då när man tycker det är besvärligt, och man kan tappa tålamodet kanske också.

– Men så ser man kanske något halvår senare, några månader senare, samma grabb. Man möter honom på bygatan. Han har kommit hit med något fientligt i blicken, ett hårt och slutet ansikte, och bara vikit undan, tagit i hand och varit den på ytan hyggliga pojken, men sen har han busat och stulit och varit besvärlig. Men sedan möter man samma pojke på bygatan. Där får man sig en box i magen, och han säger ”Hej på dej Gustav-djävel” eller något sådant där. Det får man tolka som ett förtroende från hans sida. Han slutar att stjäla, han busar mindre, han blir bättre.


Ur Sveriges Radio Minnen



//Skrivet av Karin Alfredsson. Tidigare publicerad i tidningen Akademikern.